|
|
|
|
|
| Autonom marxism |
|
|
-En intervju med Harry Cleaver
Harry
Cleaver är en ledande autonom marxist som bor i Austin,
Texas, där han är aktiv i Accion Zapatista. Denna
intervju gjordes i London i juli 1993 av Massimo de
Angelis. Den publicerades i den italienska autonoma
tidningen "vis-a-vis" hösten 1993. |
|
Del 1: Autonom Marxism |
|
| Du var den förste som pratade om en autonom
marxistisk tradition som består av olika nationella
"skolor" i Italien, Frankrike, USA och så vidare. Vilka
element skiljer denna tradition från andra riktningar
inom marxismen, som marxism-leninismen eller
Frankfurtskolan? |
|
| Det som gör begreppet "autonom marxism" till en
speciell tradition är det faktum att vi inom den större
marxistiska traditionen kan identifiera en mängd av
rörelser, politiska riktningar och tänkare som har
betonat arbetarnas självständiga (autonoma) kraft -
autonom från kapitalet, från deras officiella
organsationer (som exempelvis fackföreningar, politiska
partier) och självfallet kraften hos olika grupper av
arbetare att agera autonomt från andra grupper (till
exempel kvinnor från män). Med "autonomi" menar jag
arbetarnas förmåga att definiera sina egna intressen och
kunna kämpa för dem - att gå bortom att bara vara en
reaktion mot exploatering eller mot självutnämnda
"ledarskap" och att vara offensiva på ett sätt som
formar klasskampen och formar framtiden.
Marxism-leninism och Frankfurtskolan delar en tendens
att fokusera på kapitalets makt och anse att arbetarna i
huvudsak bara reagerar på (direkta) förtryck och därför
är beroende av någon form av ledarskap utifrån för att
mobiliseras för revolutionen. Marxist-leninisterna har
gett det privilegiet åt de professionella revolutionära
intellektuellas politiska parti, vilka är kapabla att
förstå det allmänna klassintresset och kan lära ut det
till arbetarna, som själva bara ses vara fast i rent
"ekonomiska" krav. De kritiska teoretikerna i
Frankfurtskolan, som i stort accepterade den ortodoxa
marxistiska analysen om kapitalets hegemoni i fabrikerna
och utvidgade denna vision till att omfatta hela
samhället, har också gett de professionella
intellektuella privilegiet att vara de enda som kunde
förstå nyanserna av den instrumentalistiska dominansens
och finna en väg genom mörkret till ljuset. I båda
fallen har inte bara empiriska och historiska analyser
utan även teorin inriktats på en engagerad förståelse av
dominansens mekanismer och den mångfald sätt som
arbetarna har fallit offer. Vad båda synsätten har
misslyckats att göra, är att granska arbetarnas makt att
störa dessa mekanismer, att försätta systemet i kris och
omforma sociala strukturer. Oförmögna att utveckla en
teori om arbetarmakt, så har även deras analys av
dominansen begränsats av deras oförmåga att se hur
kapitalets makt varit avhängig tillfälligheter och hela
tiden tvingas anpassa sig, ofta desperat, till en
framväxande arbetarklass-subjektivitet för att behålla
sin kontroll och överleva. Som en följd har även deras
teoretiska förståelse blivit ensidig och mer av en
beskrivning av kapitalistisk maktutövning än ett
användbart redskap för oss i vår kamp. |
|
| Av vilken politisk vikt är det att göra en sådan
åtskillnad mellan autonom marxism och andra marxistiska
traditioner? |
|
| Den politiska vikten av att placera vår styrka och
förmåga i centrum för vårt sätt att se på kapitalismens
klasskonflikter. Dynamiken i utvecklandet av dessa
konflikter, ligger i den enkla sanning att det är bara
med en rätt uppskattning av vår egen styrka som vi kan
ha en meningsfull diskussion om hur vi fortsätter att
bygga den kraften. Om vi spenderar all vår tid med att
tala om kapitalets makt att göra det ena eller det
andra, om att kapitalet begränsar oss på det eller det
sättet eller vad det tvingar oss att göra, så har vi
inga redskap för att tala om vad vi ska göra härnäst,
och vi tvingas ofta in i desperata eller otillräckliga
handlingssätt. Å andra sidan, när vi utgår från en
bedömning av den kraft vi har och en förståelse av hur
kapitalet tvingas göra en massa för att besvara den
kraften så vi får ett bättre läge att tänka på hur vi
ska fortsätta vår kamp. |
|
| Som till exempel? |
|
| Vi kan ta den pågående utvecklingen i Europa och
Nordamerika i riktning mot skapandet av frihandelszoner.
Traditionella ortodoxt marxistiska analyser försöker
ofta förstå sådana händelser som en följd av den
kapitalistiska utvecklingens inneboende lagar, som ett
svar på profitkvotens fallande tendens, eller som ännu
ett smart drag i den interkapitalistiska konkurrensen på
ett globalt plan. Inget av dessa synsätt innehåller
någon analys av arbetarmakten och får därför nästan
ingen betydelse för var vi står och hur vi kan hantera
situationen. Å andra sidan börjar en autonom marxistisk
analys med en bedömning av kapitalismens nuvarande kris
såsom en följd av de tidigare kapitalistiska
strategiernas misslyckande att införliva och
instrumentalisera arbetarmakten. Till exempel kan
kapitalets ökade rörlighet som hänger samman med
frihandeln (när exempelvis fabriker flyttas från land A
till land B eftersom produkterna kan skeppas tillbaka
till land A) ses som ett svar på rörligheten och styrkan
hos arbetarna (till exempel den autonoma flyttningen av
invandrare och den oflexibilitet och de kostnader som
påförs av arbetarna i länder med tungt fixerade
kapitalinvesteringar). En sådan analys tar inte bara
enbart och kopplar frihandelsfrågorna med andra, som
rasism och "etnisk rensning" utan pekar också på en
politisk strategi med en spridning av kampen mellan
grupper vars kraft har gett upphov till kriserna. Och
när fixerat kapital flyttar, så ger det uppslag till en
parallell strategi med en accelerering av spridandet av
kampen inom den förändrade sammansättningen av
arbetarklassen. När vi dessutom ser att det i
Nordamerika finns hundratals av koalitioner med grupper
som kämpar i Kanada, USA och Mexiko och sluter sig
samman i nya former av organisering över hela
kontinenten - men inte genom traditionella former som
fackföreningar och partier - så borde vi varken bli
förvånade eller försöka driva sådana organisationer
tillbaka till gamla fåror. Tvärtom, en ny
klassammansättning över hela kontinenten behöver nya
organisationsformer och vi är beredda i att delta i att
konstruera dem. |
|
| I introduktionen till din bok Reading Capital
politically, så diskuterar du explicit den
historiegeografiska utvecklingen av den autonoma
marxismen med hänsyn till sociala kamper. Ser du någon
komplementerande skillnad mellan italiensk och
amerikansk autonom marxism? Kan du ge oss några
ledtrådar om de historiska rötterna till deras
respektive framväxt? |
|
| När det gäller vad som kompletterar eller skiljer
sig åt mellan italiensk och amerikansk autonom marxism,
måste vi redan från början tänka på att de är besläktade
och har en sammanlänkad historia. Spår av båda kan
hittas i tidiga avståndstaganden av hur konsoliderandet
av bolsjevikernas makt utvecklades till statskapitalism
och en därav följande konsekvent kritik av Sovjets makt
och dess västerländska apologeter. Den italienska
arbetarautonomin föddes under perioden efter andra
världskriget, delvis ur den internationella spridningen
av en ny marxistisk politik underifrån riktad mot
partierna. Danielo Montaldi översatte och spred The
American Worker, en studie gjord av ex-trotskister i
USA, som tidigare hade översatts och publicerats i
Frankrike (av en annan grupp ex-trottar). Både den
amerikanska Johnson-Forest-tendensen som producerat
studien och Socialisme ou Barbarie som översatt den var
kritiska mot både Sovjet och trotskistisk
marxism-leninism och återvände till arbetarna själva för
att nyläsa och omformulera marxismen och kampens
politik. Montaldis ansträngning ledde i sin tur till de
grundläggande studier som åstadkoms inom den italienska
"operaismo", de av Alquati, Panzieri och andra runt
tidningen Quaderni Rossi. Vi kan i allt detta se en
förnyelse av marxismen som satte den autonoma
arbetarkampen i centrum för både den teoretiska och
politiska dagordningen och därmed förde samman marxismen
och arbetarklassen igen. Hur dessa saker utvecklades i
Italien och USA skiljer sig så klart, på grund av olika
omständigheter och olika klassammansättning. I Italien
så betonade man inledningsvis kampen på de stora
nordliga fabriksanläggningarna, då framför allt FIAT. I
USA satte man på 50-talet också fokus på de stora
bilfabrikerna i Detroitområdet. Men där analysen och
politiken i Italien rörde sig mot klasskampens roll i
utvecklingen och den teknologiska förändringen i
fabriken (som främst fördes av unga nyinflyttade
arbetare från södra Italien) så flyttade sig intresset i
USA mot "ras" - dels genom framväxten av
medborgarrättsrörelsen, de centrala stadsupproren i
mitten på 60-talet och det faktum att de militanta
arbetarna i fabriken var unga och svarta. Dynamiken i
den därpå följande klasskampen i de båda länderna skilde
sig åt, vilket man inte ska förvånas över att även den
teoretiska utvecklingen gjorde. Medan autonom teori i
Italien på det teoretiska planet till en viss grad
utvecklades inom, men tydligt emot, den italienska
kommunismens dominerande och väl utvecklade teorier med
rötter i Gramsci, så utvecklades i USA (och även i
Frankrike) den autonoma teorin mot en trotskistisk
bakgrund. Medan de allmänna utvecklingslinjerna i de
båda länderna var likartad, så ledde den mer
sofistikerade debatten i Italien till en mer grundlig
omformulering av den marxistiska teorin och en mer
systematiskt skapande av nya teoretiska paradigm, som
till exempel teorin om klassammansättning. Det är också
sant att de marxistiska teoretikerna i den autonoma
kampen i USA var få till antalet och marginella i
förhållande till den snabba radikaliseringen hos de
svarta, chicanos, studenterna och kvinnorna. Så även om
vi historiskt kan studera påverkan av sådan teori på
dessa kamper eller det sättet dessa kamper formade
utvecklingen av teorin, så befann sig marxisterna som
utvecklade teorin aldrig i kampernas centrum. |
|
| När vi talar om den amerikanska nya vänstern så
talar vi om någonting som var mycket, mycket bredare och
diffusare än den "autonoma marxismen". De flesta som var
engagerad i massrörelserna på sextiotalet och som
fortsatte på sjuttio- och åttiotalet, såg inte sig
själva som marxister av något slag. Detta oavsett hur
mycket de kan ha influerats av marxistiska idéer och var
inblandade i kamper som spelade en roll i marxistisk
teori. Det var faktiskt så, att en av de aspekter som
definierade den nya vänstern i USA var dess förkastande
av inte bara den gamla vänsterns partipolitik, utan även
dess uppsjö av marxistiska teorier. I Italien så betydde
den allstädes närvarande vänstern med dess ideologiska
och organisatoriska inflytande att utvecklingen och
influenserna från den autonoma teorin var mycket mer
integrerade i utvecklingen av klasskampen på sextio- och
sjuttiotalet, och mer förankrad hos de många fler
aktivister som tänkte på sig själva och definierade sina
kamper i rent marxistiska termer. Därför utvecklades i
den italienska nya vänstern "autonomia" som ett
politiskt rum, där aktivister utvecklade en skala av
uttalat marxistiska röster som uttryckte den mångfald av
kamper som inte passade in i vare sig den gamla
vänsterns organisationer eller idéer. Så fast det är en
poäng att använda samma begrepp, "den nya vänstern", i
både USA och Italien, passar termen "autonom marxism"
mycket naturligare in i sitt sammanhang i Italien. |
|
Del II: Arbetet - grunden för kapitalets
styre |
|
| Vad är den politiska tyngdpunkten i din
beskrivning av kapitalismen som ett system baserat på
det obegränsade påförandet av arbete? |
|
| De flesta marxister har definierat kapitalismen mer
som en form än som ett innehåll. Det vill säga, de har
nästan alla fokuserat på vad de ser som den specifika
formen genom vilken kapitalet exploaterar arbetarna:
löneformen. Därför är den vanliga definitionen av
arbetarklassen som det avlönade proletariatet. Därför är
det centrala fokus satt på exploateringen och det
politiska målet är upphävandet av lönesystemet. Denna
fokusering på löneformen har rötterna i den teoretiska
synen att arbete inte bara är något naturligt givet i
alla mänskliga samhällen och människans mest
fundamentala definierande karaktäristik. Ett
omkullkastandet av kapitalismen skulle innefatta
generaliserandet av arbetsförhållandet: Socialismen och
kommunismen skulle vara samhällen med endast en klass,
där alla skulle arbeta, utan exploatering. Vad jag har
argumenterat för under en lång tid är att vi får en helt
annan bild, en annan tolkning av marxistisk teori och en
annan politisk syn på upphävandet och ersättandet av
kapitalismen, om vi fokuserar på innehållet i
kapitalismens sociala relation: arbetet. Kapitalism är
inte bara ett socialt system som exploaterar folk genom
arbete, så att vi kan tänka oss att avsluta
exploateringen och fortsätta arbeta: det är ett socialt
system som har tendensen att underordna allt i livet
under arbetet och att alienera dem de tvingar att arbeta
och hindra dem från att utveckla sina egna vägar till
självförverkligande. Underordnandet av livet under
arbetet betyder inte bara att vi tvingas arbeta längre,
så lång tid att vi knappt har någon energi kvar till
andra aktiviteter. Men även att dessa andra aktiviteter
på fritiden alltmer börjar reduceras till rent
återskapande av livet som arbetskraft, som villigheten
och förmågan att arbeta. Vad gäller dem som har lön
under varje dag av vår vanliga arbetsvecka (måndag till
fredag för de flesta) finner vi att inte bara vår vakna
tid går åt att arbeta direkt för kapitalet på jobbet,
utan mycket av den tid antar är "fri" eller "ledig"
ägnas åt att förbereda arbetet, ta sig till arbetet, ta
sig hem från arbetet, göra vad som är nödvändigt för att
vi kan gå till jobbet nästa dag och så vidare. Vad
gäller den lediga tiden för dem som inte är avlönade,
till exempel det obetalda arbetet i hemmet (vanligen
hemmafruar, men ofta barn och ibland män), visar sig
mest ägnas åt "hemarbete", vilket i sin tur inte bara är
formandet och reproduktionen av livet i hemmet utan även
består av arbetet med att forma barnen till arbetare och
reproducera arbetare som arbetare. Med andra ord,
kvinnor har barn men då måste de (ibland med fäderna)
uppfostra dem till att lyda order, att kuva sina
önskningar och spontanitet och att lära sig att göra som
de blir tillsagda (samma arbete som lärarna utför i
skolan). Barn lämnas inte fria att upptäcka livet på
egen hand utan sätts i arbete, arbetet att förvandla sig
själva till arbetare. På samma sätt arbetar kvinnor som
hemmafruar inte bara för/med deras män, deras arbete
reproducerar sina makar som arbetskraft på en daglig och
veckomässig basis genom att ge dem mat, tvätta deras
kläder, sköta om deras hemmamiljö, förse dem med
sexuella och psykologiska tjänster som gör det möjligt
för dem att återvända till arbetet varje dag utan att
skjuta sin chef eller sig själva. En liknande analys kan
göras över den "lediga" tiden på helger och semestrar.
Kort sagt, vad jag argumenterar för är inte bara att
kapitalet har förlängt sina härskarmekanismer bortom
fabriken (som Frankfurtskolan länge har hävdat) utan att
det som dessa mekanismer består av är påförandet av
arbete, även inräknat som påförandet av arbetet att
reproducera livet som arbete. Detta är argument som
ursprungligen utvecklades av kvinnor i feministrörelsen
och som kom att få ett marxistiskt uttryck hos sådana
som Mariarosa Della Costa i Italien och Selma James i
USA (jag räknar båda som "autonoma marxister"). Dessa
ståndpunkter utvecklades i förhållande till andra former
av obetalt arbete, som skolarbete eller bönders arbete
på ett sådant sätt för att skapa en allmän förståelse
hur kapitalet försöker förvandla hela livet till arbete
för sin reproduktion, hur det försöker omvandla hela
samhället till en stor "social fabrik" eller "social
arbetsplats". |
|
| Vilken roll spelar klassautonomin här? |
|
| Ett synliggörande av hur kapitalet har försökt
påföra arbete utanför fabriken måste kombineras med den
vanliga klassförståelsen lönearbetets välde, nämligen
att påförandet alltid möts av kamp. Precis som arbetarna
motsätter sig påförandet av arbete inne i fabriken eller
på kontoret, genom maskning, strejker, sabotage och
detournering, så gör även de oavlönade motstånd mot att
få sina liv reducerat till arbete. Det är vid denna
punkt som autonom teori tar sig bortom den kritiska
teorins återvändsgränd. Istället för att bli fixerad vid
kapitalets hegemoni, med den kapitalistiska dominansens
grundlighet och fullständighet, måste vi kunna se och ge
uttryck för folks kraft att kämpa på insidan mot deras
reducering till enbart arbetare. Just därför att
kapitalet försöker ingripa och forma hela livet, så
revolterar hela livet, varje vinkel och vrå av livet
blir en plats för uppror mot denna underordning.
Hemmafruar strejkar i hemmet eller marscherar kollektivt
ut på gatorna. Studenter tar över sina lektioner och
skolor och skapar "fria universitet" med befriade
möjligheter till lärande utanför institutionerna. Bönder
vägrar att underkasta sin produktion (och därigenom sitt
arbete) under marknaden och samarbetar för att bygga upp
nätverk baserade på ömsesidig inbördes hjälp. De
"arbetslösa" vägrar leta efter lönearbeten. "Kulturen"
blir ett av klasskampens hetsigaste områden i kampen
mellan befrielse och rekuperation/instrumentalisering.
Och så vidare. Vad synliggörandet av allt detta betyder,
är inte bara att klasskampen är allestädes närvarande
utan även att de avlönade och oavlönades kamp har ett
inneboende släktskap genom den gemensamma vägran att
arbeta, det vill säga som vägran att få livet reducerat
till arbete, och en kamp för alternativa sätt att få
vara. Därför är den gamla vänsterns definition av
arbetarklassen som lönearbetarna förlegad inte bara på
grund av att kapitalet har integrerat det oavlönade
arbetet i sin självreproduktion, utan även eftersom
kampen bland de oavlönade områdena kompletterar den inom
de avlönade. Men samtidigt är kamperna för alternativa
sätt att få leva som undanflyr reducerandet av livet
till arbete mångfaldiga. Till skillnad från de gamla
marxistiska tankarna om att ersätta kapitalismen med
någon form av homogen socialism, så måste vi se
kommunismen som en mångfald av alternativ. Revolutionen
handlar om en explosion, flykten från reduceringen,
snarare än ersättandet av en enhetlig plan med en annan.
Det är här tyngdpunkten ligger på autonoma kamper inom
arbetarklassens olika delar. |
|
| Det finns här en grundläggande skillnad mot de
traditionella tolkningarna av marxistisk teori. Något
som är säkert är att de flesta tolkningarna av teorin,
speciellt av arbetsvärdeläran, har missat att Marx teori
inte var en teori om arbetet för att han dyrkade arbetet
som den enda källan till värde i samhället, utan för att
den universella omvandlingen av livet till arbete var
och är kapitalismens medel för dominans. Andra
klassamhällen bestod i att vissa människor tvingade
andra att arbeta - livegna tvingades arbeta under
feodalismen, slavar i de antika medelhavssamhällena och
så vidare - men aldrig tidigare i världen har det
funnits ett samhälle där livet omdefinierades som
arbete. Många har helt korrekt läst Marx analys av
alienationen i hans ekonomisk-filosofiska manuskript som
en kritik mot den kapitalistiska förvridningen av
arbetet och dragit slutsatsen att socialismen och
kommunismen handlar om att befria arbetet från den
förvridningen. De har enligt min mening, tagit fel när
de tolkar Marx fokus på arbetet som en följd av att han
skulle ha trott att det alienerade arbetet är den
mänskliga existensens a och o, att arbetet är det som
kännetecknar mänskligheten. Vi borde istället se att det
fanns en poäng för Marx att fokusera sin analys på
arbetet på grund av dess centrala roll för kapitalismens
dominans. Vi bör komma ihåg att han i Kapitalet och
Grundrisse ser att folk kämpar mot arbetet, inte bara på
grund av det är kapitalistiskt arbete (som de är
exploaterade igenom) utan även därför att livet är mer
än arbete. Den kvalitativa förvandlingen av arbetet
under kapitalismen - som alienation - kommer inte bara
från dess organisationsform utan även från dess
kvantitativa utvidgning. Som Marx påpekade i sin
diskussion om det absoluta mervärdet och kampen om
arbetsdagen, så är det genom arbetets utvidgning som
kapitalet lyckas nå dominans - via merarbete och
mervärde. I kapitlet om arbetsprocessen så är den
centrala frågeställningen i diskussionen om övergången
från arbete i allmänhet till kapitalismens arbete dess
kvantitativa utbredning. Den centrala frågan i kapitlet
om arbetsdagen är arbetarklassens kamp mot dess
utvidgning och senare för dess minskning. I Grundrisse
är förkortandet av arbetstiden den centrala
frågeställningen i diskussionen om arbetsvärdets
upphöjande till värde som tid till förfogande. Gång på
gång frammanar Marx bilder av det postkapitalistiska
samhället som individer (och kollektiv) som gör massor
med olika saker, inte bara arbetar. Överskridandet av
alienationen kan bara komma med en sådan kvantitativ
reducering av arbetet, att arbetet bara blir en, bland
många, integrerade aspekter av en rikt mångfacetterad
mänsklig tillvaro. Arbetets befrielse kan bara komma som
en del av befrielsen från arbete, det vill säga från den
kapitalistiska reduceringen av livet till arbete. När vi
någon gång ser dessa saker, kommer vi befrias från alla
den gamla socialismens illusioner om produktivism; vi är
fria att tänka på kamp, revolution och frihet som det
simultana förflyttandet av arbetet från mittpunkten av
vårt liv och dess återupprättande som ett medel bland
många för att fullfölja den mänskliga
utvecklingen. |
|
| Hur fungerar det gränslösa påförandet av
kapitalistiskt arbete på ett globalt plan? Vilka
"autonoma" områden finns det inom dynamiken mellan nord
och syd? |
|
| Allt detta får endast sin fulla betydelse på ett
globalt plan, när vi ser hela situationen i syd
tillsammans med den i nord. Kapitalismen har alltid
varit ett globalt system. Från dess begynnelse under den
primitiva ackumulationens period var den global.
Förslavandet av Afrika och erövrandet av land (genom
folkmord) i Amerika var integrerat med utvecklingen av
den brittiska och nordeuropeiska kapitalismen.
Afrikanerna förslavades och placeras i arbete på mark
stulen från cherokeerna för att producera den bomull som
var nödvändig för att uppehålla påförandet av arbete på
de engelska arbetarna i Manchesters textilfabriker.
Imperialismens historia är bara delvis historien om
plundringen av välstånd, om öppnandet av marknader för
kapitalet. Allt detta är bara olika moment i den globala
processen av att förvandla världens befolkning till
arbetare och sedan dela upp dem och hålla dem söndrade
med syftet att kontrollera dem. På 1800-talet fick de
indianska vävarna sina tummar avhuggna för att behålla
arbetarna i de brittiska väverierna; ett sekel senare så
placerades asiatiska och latinamerikanska arbetare i
arbete i de omlokaliserade och utflyttade väverierna
medan nordamerikanska och nordeuropeiska textilarbetare
friställdes. Detta är inte bara olika stadier i den
kapitalistiska utvecklingen; detta är förändringar i den
globala klassammansättningen som ett svar på
klasskampens förändrade mönster. Vi kan inte tolka
imperialismen i leninistiska termer om länder som suger
ut andra länder, utan måste förstå nationalstaternas
politik i form av en förändring i balansen inom
klasskampen. Historien om "hur värdet omvandlas till
priser" är historien om hur kapitalet förflyttar och
omstrukturerar sig själv över skillnaderna i graden av
kontroll över arbetarklassen för att maximera kontrollen
över alla. |
|
| Varför har vissa delar av världen "utvecklats"
medan andra delar fortsatt vara
"underutvecklade"? |
|
| Delvis därför att den internationella löne- och
inkomsthierarkin är nödvändig för att kontrollera
klassen globalt. I det stora hela för att i de
utvecklade områdena finns folk som lönsamt kan sättas i
arbete och i andra områden kan de inte det. Vad
marxister gång på gång har misslyckats att förstå är att
arbetarna i "underutvecklade" områden har vägrat arbeta
för kapitalet på dess villkor, det vill säga på lönsamma
villkor. Deras "bakåtsträvande" var deras vägran att
infogas i arbetarklassen. Underutveckling är ett mått på
deras styrka, inte bara deras svaghet (som exempelvis
oförmåga att kräva en hög lön). Den internationella
motsvarigheten till att se arbetarna här hemma som offer
är att se arbetarna på andra ställen, de på botten av
den internationella lönehierarkin, som bara utsugna och
förtryckta. Begreppen "utvecklade" och "underutvecklade"
är verkligen missvisande. Inte bara för att de utpekar
processer som något givet, så det ska vara, utan för att
de även beskriver strategier. Idag så underutvecklas de
en gång så hastigt framväxta utvecklade och
industrialiserade områdena i Amerika och Nordeuropa
genom att de till exempel blir avindustrialiserade medan
områden i det som kallas tredje världen utvecklas (blir
industrialiserade). Mönstret kan bara förstås som en
följd av klasskampens förändrade tempo, förändringar i
maktbalansen i det hela när sammanhållningen i den
helheten hela tiden hotas av attacker på alla plan i
dess hierarki. Ingen analys av den nuvarande krisen för
arbetarklassens styrkepostition kan vara användbar om
den inte greppar de lokala olikheterna inom en bredare
kontext. Kapitalet agerar på ett globalt plan och
arbetarklassens kamp dyker upp överallt. Därför måste
antikapitalistiska strategier, precis som kapitalistiska
strategier, formuleras och föras globalt.
Multinationellt kapital organiserar sig igenom
multinationella företag, mellanstatliga förhållanden och
övernationella statsformer (som Internationella
Valutafonden). Ingen av dessa passar oss, men vi måste
organisera den internationella spridningen av vår kamp
på ett globalt plan. Att tänka globalt och agera lokalt
räcker inte, våra lokala aktioner måste komplettera
varandra och det inträffar nödvändigtvis inte
automatiskt. |
|
Del III. Arbetsvägran |
|
| Efter 70-talet så verkar i Italien den
uttryckliga teoretiska argumentationen för arbetsvägran
ha övergetts. Detta hänger utan tvekan ihop med
konstaterandet att massarbetaren, vars praktik av vägran
inspirerade den analysen, har försvagats, splittrats upp
geografiskt och att en ny klassammansättning har vuxit
fram. En del talar även om arbetets konstitutiva makt
[the constitutive power of labor] utan att explicit ha
teoretiserat förhållandet mellan denna framväxande makt
och kampen mot arbete. Du verkar i motsats till dessa,
tycka att vägran att arbeta inte kan avfärdas varken
inom den nuvarande kampens nivå eller på nivån av
politisk/teoretisk begreppsbildning. Kan du utveckla
detta? |
|
| Framträdandet av "arbetsvägran" som ett specifikt
krav i Italien, var en viktig påminnelse om att
arbetarklassen alltid har kämpat mot arbetet, från den
primitiva ackumulationens tid ända fram till idag.
Ibland har reduktionen av arbetet, befriandet av livet
från arbete, varit det specifika kravet, som i det för
10 timmars eller 8 timmars arbetsdag som Marx skrev om i
Kapitalet. Mellan 1880 och 1940 tog arbetarkampen i USA
och halverade arbetsveckan och skapade helgerna. Under
andra perioder, speciellt när den officiella
arbetarrörelsen hade makten, har kravet undertryckts och
hållits dolt, endast märkbart i form av arbetarnas
passiva motstånd och sabotage i vardagslivet. Som en
följd av uppkomsten av att ett sådant specifikt
välartikulerat krav framträdde så förnyades den
marxistisk teorin på ett viktigt sätt. Under 50-talet,
som exempel, var även de autonoma marxisterna som
synliggjorde och teoretiserade arbetarkampens autonomi
och uppvärderade delar av klassens autonomi (som svarta,
kvinnor) tillbakahållna av tanken att revolutionens
syfte var att befria arbetet genom att tillägna sig det.
De italienska massarbetarnas massiva arbetsvägran var en
levande påminnelse om den grundläggande sanning att så
länge som arbetet är medlet för dominans, kommer
arbetare att kämpa mot arbetet (och därigenom mot att
vara arbetare). Nu i efterhand så kan vi se att en stor
del av de sociala konflikterna under det sena 60- och
70-talet kan tolkas i termer som kamp mot arbetet, även
om protagonisterna inte själva formulerade sina krav i
sådana ordalag. Mycket av studentrevolten gick ut på att
vägra arbetet att skapa arbetskraft tillsammans med krav
på att få tid och möjlighet att studera saker som
svarade mot studenternas behov snarare än kapitalets
behov. Mycket av kvinnorevolten kan ses som att vägra de
traditionella rollerna i den sociala fabriken: som
arbetskraftens avlare och återskapare följt av kraven på
nya könsroller och andra sociala relationer. De svartas
revolt på gatorna i de amerikanska städerna var inte
bara ett desperat rop utan ett uppror mot den roll som
tilldelats dem inom ackumulationen: i dess periferi som
en del av reservarmén som fick arbetsmarknaden att
fungera, flyttandes in och ut ur de lägst betalda
lönejobben, leva under existensminimum, vara utstängda
från politiskt deltagande och så vidare. Deras kamp var
förkastandet av en viss sorts arbete, precis som
studenterna och kvinnorna, men likväl ett förkastandet
av arbetet. |
|
| Oturligt nog, med deras traditionella fokus på
oalienerat arbete som mänsklighetens mening, så har
många marxister varit alltför snabba att glömma denna
fundamentala antagonism inom kapitalismen och ständigt
fallit tillbaka till ideologin hos de
sekelskiftesrevolutionärer som ville "ta över
produktionsmedlen", "ta över fabriken" (eller i
efterkrigstidens sociala fabrik "ta över staden") med
målet att bli både förmän och arbetare. Det faktum att
klassammansättningen förändras, av utspridningen av
delar av fabriken, den delvisa fragmentering av
organisationsformen som sammankopplades med
massarbetarna till en mer flexibel, eller flytande,
organisation av "samhälleliga arbetare" (operaio
sociale) förändrar inte denna grundläggande antagonism,
det förändrar bara kampens former. Jag var i Milano 1978
på en konferens i Arkitekturskolan på temat "Fabbrica
Diffusa" där det var mycket diskussion om i vilken grad
fabrikens utspridning var ett smart kapitalistiskt svar
på massarbetarnas kamp eller till vilken grad det var en
kapitalistisk anpassning till uppkomsten av en
"samhälleliga arbetare" som hade lämnat fabriken
frivilligt. Sedan dess har det pågått en betydande
forskning inom denna fråga med bevis för båda fenomenen
- som vi borde ha misstänkt. Men antingen om vi talar om
framträdandet av lösliga företag som koordinerar
arbetets påförande indirekt genom manipulerandet av
tillgång och efterfrågan (av finanser, av marknader, av
inmatning) eller om den dunkla högteknologiska
sammankopplade värld som internt länkar forskarnätverk
över hela världen, förändrar inte det faktumet att
individer och små grupper av individer har en direkt
kontroll av delar av produktionsmedel det faktum att de
fortfarande tvingas arbeta för kapitalet. Det har alltid
funnits vissa arbetare som har haft en direkt kontroll
över sina produktionsmedel, till exempel självständiga
långtradarchaufförer eller konstnärer, småjordbrukare
och bönder. Det faktum att dessa produktionsmedel nu kan
bestå av datorer och designprogram eller
manufaktur-utrustning förändrar inte att de fortfarande
är tvungna att arbeta för kapitalet. Påförandet av ett
"immateriellt arbete" är precis lika mycket en form för
dominans som det "materiella" arbetet. Att tvingas att
arbeta med ditt huvud - vilket alltid varit en
integrerad del av arbetet och länge varit en
specialiserad uppgift för vissa medan andra begränsts
till att arbeta med andra delar av sin kropp - förändrar
exploateringens villkor men inte dess verklighet. Det
förändrar bara villkoren hur tvånget fungerar och
möjligheterna för vägran och underordning
[insubordination]. Till den grad som nutida marxistiska
teoretiker talar om "arbetets konstitutiva makt" utan
att se motsättningarna i det arbetet och placera dem i
en bredare uppsättning av sociala antagonismer, glider
de tillbaka till den gamla traditionella socialistiska
glorifieringen av arbetet. Det faktum att kapitalet
försöker omforma hela livet till arbete betyder inte att
de lyckas och att det enda vi därför behöver tala om är
arbetet och dess "konstitutiva makt". Kampen mot arbetet
sprider sig med dess påförande så det är möjligt att
utforska både varianterna av arbetsvägran och av de
verksamheter som byts ut mot arbete, och därigenom det
förändrade förhållandet mellan arbete och icke-arbete.
Som ett resultat av omfattande undersökningar och
praktisk erfarenhet, vet vi en hel del om vad det
betyder att arbetsvägra vid löpande bandet - hur
arbetare strejkar, hur de saboterar det löpande bandet
så de slipper arbeta och så vidare. Undersökningar har
också avslöjat vad det innebär att vägra att arbeta i
den sociala fabriken - hur kvinnor vägrar föda barn, hur
studenter vägrar att studera, hur arbetslösa vägrar leta
efter arbeten och så vidare. Sådana undersökningar ger
en antydan om vad det betyder att vägra "immateriellt
arbete". Det kan röra sig om allt från hur arbetare
spelar dataspel istället för att behandla data, hur
hackers saboterar omvandlandet av information till
privat egendom, hur forskare driver sina egna intressen
genom att använda företagens eller statens
forskningspengar till andra mål, hur
tv-programförfattare eller skådespelare stoppar in
subversivt material i sit-com-manus, hur lärare
förkunnar disciplinvägran snarare än lydnad, hur
universitetsprofessorer och doktorander använder
datanätverk till spridning av kamp istället för
spridning av upprorsbekämpning och så vidare.
Arbetsvägran försvinner inte, den ändrar bara form,
samtidigt som det kapitalistiska påförandet av arbete
ändrar form. Vad vi behöver studera och organisera är
inte bara arbetets konstitutiva makt, utan den
konstitutiva makt som vi utövar på alla områden av
mänskliga förhavanden. Bara på dessa sätt kan vi nytänka
arbetets återskapande på sätt som åter integrerar det
som en meningsfull aktivitet bland många andra i den
mänskliga erfarenheten. |
|
| Jag kan förstå argumenten för vikten av kampen
mot arbetet på ett abstrakt plan, men vilken poäng är
det att tala om kamp mot arbetet i en tid då kapitalet
berövar folk arbetet? Jag talar om det faktum att
Västeuropa, och även i USA till en viss grad, upplever
den högsta arbetslösheten sedan återhämtningen efter
andra världskriget. I Italien så står vi inför en 40%
arbetslöshet i södern, i hela Tyskland är arbetslösheten
7,5%, den högsta sedan 1949, och i forna Östtyskland är
den över 30%. Hur kan vi tala om att "arbetsvägran"
under sådana förhållanden? |
|
Bra fråga! Först, låt oss titta på situationen
analytiskt. Vi vet att den höga graden av arbetslöshet
är en integrerad del i kapitalets svar på den kris som
arbetarklassen påfört den - i vilken kampen mot arbetet
spelade en avgörande roll. Detta är inget nytt, det var
en välkänd strategi under 1800-talet, faktiskt ända fram
till 1930-talet då en enorm våg av arbetarkamp nådde
sådan styrka att den eliminerades för en tid. Deras kamp
tvingade fram en omfattande generaliserad tillämpning av
keynesianism och arbetslösheten blev till en sekundär
taktik, i alla fall i Nord. Detta varade ända fram till
att den nuvarande krisen exploderade i det sena
1960-talet - en kris för keynsianismen, bland annat.
Oturligt nog så har krisens utvecklingsmönster blivit
sådant arbetarklassen inte haft kraften att hindra
användandet av arbetslöshet som ett vapen. Men vilken
sorts vapen är det? Det är inte en saknad av arbete. När
arbetarna i Crotone säger "Allt vi vill är få är
möjligheten till arbete, för oss själva och våra barn",
så svarar de på det faktumet att deras inkomst har
minskat när de gått från lön till arbetslöshets-stöd och
deras risk för framtida inkomst-minskningar har
plötsligt ökat. När arbetare förlorar sina lönejobb
flyttas de från arbetets aktiva- till reservarmé. Men
reservarmén arbetar fortfarande - den förutsätts att
fortsätta med arbetet att reproducera arbetskraften och
att få arbetsmarknaden att fungera genom att söka efter
avlönade jobb. Detta är ett gammalt och alltför bekant
fenomen i Kalabrien och vi vet att arbetsmarknaden ofta
börjat fungera först efter migration när arbetare har
tvingats att flytta till Nord i jakten på en
lön.
Upproret i Crotone när arbetarna, enligt
reportrarna i USA, tog över sin nedlägningshotade
kemikaliefabrik, var ett uppror mot försämringen av
arbetsförhållandena, och därigenom att arbetarnas liv
friställdes. Arbetslöshet är ett vapen skapat för att få
arbetarna att kämpa för arbete istället för mot det,
exempelvis för avlönade jobb. En del av vårt arbete är
att klargöra denna situations dynamik så att arbetarna
kan kämpa för vad de verkligen vill ha, en säker inkomst
och mindre arbete. På ett sätt kommer de att göra det
ändå eftersom eftersom om de får lönearbeten så kommer
de återvända till kampen mot arbetet, även om det kanske
sker mindre intensivt eftersom de nu har en större
rädsla för att förlora lönen igen. Jag menar att detta
är ett gammalt spel; vi kan reglerna; de används som
fällor mot oss, men de är inte omöjliga att bekämpa. När
vi undersöker historien om kampen mot arbetet, så
upptäcker vi en massa sätt som kampen har gått vidare
på. Ludditerna slog sönder maskiner som de såg som
ansvariga för deras löneförluster. Det fungerande inte
så bra, men var inte så galet som vissa hävdar. Senare
kopplade arbetare explicit ihop kampen mot arbetet med
arbetslöshetsfrågan genom att kräva att det arbete och
de löner som fanns skulle spridas över hela
arbetsstyrkan. En minskning av arbetsdagen (eller veckan
etc) kunde vara ett medel för att höja eller sprida
lönerna så att de delades av alla. Såna argument ställs
idag i Västeuropa, framförda av personer som Andre Gorz.
Jag såg nyligen en artikelserie i Le Monde Diplomatique
om denna infallsvinkel vilket visar på att det är ett
argument som tas seriöst i vissa kapitalistiska kretsar.
Gorz argument, vilket troligen kan härledas från de
italienska teorierna hämtade från Grundrisse och från
den nuvarande situationen som pekar mot att kapitalet
har nått den punkt som förväntades i Fragment on
Machines där den har ersatt arbetet med maskiner till
den grad att den inte längre kan skapa tillräckligt med
heltidsarbete för att sysselsätta alla. Teorin har den
fördelen, oavsett dess begränsningar, att vägra falla
tillbaka till traditionella vänsterkrav på full
sysselsättning vilket bara efterapar kapitalismens
grund. Argumentet för behovet att "dela på arbetet"
spelade en viktig roll under såväl som 1800-talets
kamper som 1930-talets och hjälpte till att mobilisera
ett stöd för arbetets reducering. Dessa kampers
begränsning kan hittas i deras fortsatta accepterande av
arbetet i sig inom kapitalismen, exempelvis av arbetet
som fyller mer funktionen som dominans än att vara till
för att möta folks behov. Om sådana krav förs ihop med
en mer genomgående kritik av alla former av arbete,
avlönade eller oavlönade, av kapitalismen och dess
underordning av önskningar och behov att strukturera
livet kring arbete, tenderar sådana krav att underminera
snarare än att stärka kapitalet. För det andra, sett
utifrån arbetarklassens strategier, måste kampen mot
arbetet hitta former som passar klassammansättningen,
som jag sade tidigare. Crotone-arbetarnas revolt måste,
delvis komma vidare och se att fabrikens nedläggning är
ännu ett steg i en långvarig vägran från kapitalet att
placera arbeten där folk bor. För syditalienarna har
detta varit en av de mest tydliga och betyngande
aspekterna av deras underordning av sina behov under
arbetet/kapitalet - det sätt som generation efter
generation har tvingats att lämna sina hem, sina
närsamhällen och sina familjer för att hitta jobb i norr
eller till och med i andra länder. Omplacerandet av
arbeten till folk, istället för folk till arbetena är
ett vettigt och förståligt krav. Det går som ett eko
genom det amerikanska "rostbältet" i mellanväst precis
som det hörs mellan Kalabriens kullar. Det är också helt
uppenbart en kamp som inte kan vinnas lokalt. Som bäst
kommer staten gå med på några arbetskapande jobb som
inte möter någons behov, precis som förr, lapptäcken
till offentliga arbetsprogram. Men idag så är inte
frågan bara rent lokal. I denna period av global
omstrukturering, har det blivit ett krav som stöds av
arbetare inom många, många områden i många länder. Men
ändå, "håll arbetena kvar hemma" eller "skapa nya
arbeten här där vi behöver dem" är inte
tillfredsställande krav om de isoleras från den
sammanhängande kritiken av arbetenas innehåll, hur länge
de varar, lönen, deras roll i den globala
arbetsdelningen etc. Därför kan vi se åtminstone en
sorts organisatoriskt arbete som behövs göras:
utvecklandet och spridandet av en förståelse av att alla
dessa frågor som står på spel i denna situation. Det
står klart att vi vet en massa om alla dessa saker.
Problemet är att få kunskapsspridningen och förståelsen
som ett steg i att snabba på spridandet av kampen. |
|
| I Nordamerika har processen med
fabrik/jobb/löne-omlokaliseringen och hotet om dess
upptrappning som följd av det nordamerikanska
frihandelsavtalet, NAFTA, påskyndat en sådan
informationsspridning, diskussion och opposition.
Arbetare som förlorar sina arbeten och hamnar i den
ökande arbetslösheten har väldigt snabbt lärt sig att
problemet inte kan lösas lokalt. Så de börjar ta kontakt
med och samarbeta med andra arbetare och närsamhällen
som arbetet flyttas till för att stödja deras kamp. I en
allt större omfattning har arbetarklassens svar på
kapitalets ansträngningar att trycka ner de arbetare som
har det bättre till de fattigas nivå, blivit att stödja
de fattigastes kamp som det bästa sättet att även stödja
de som har det bättre - ett lyftande av hela klassen
uppåt. En sådan inomnationell och internationell
spridning av kampen är avgörande, menar jag, för våra
kamper idag. Ett viktigt inslag i sådana kamper är
kampen att undvika kapitalets försök att vända kampen
mot arbete till en kamp för arbete. |
|
Del 4: Autonomt värdeskapande |
|
| Arbetsvägran leder oss ovillkorligen in på frågan
om de konstituerande praktikerna bortom kapitalet. Du
använder kategorin själv-valorisation, som först
introducerades av Negri för några år sedan, i ditt
arbete. Vad är det du menar med
själv-valorisering? |
|
| Toni Negri plockade upp en relativt obskyr term som
hade använts av Marx (men av få av hans efterföljare)
för att skildra kapitalets självreproduktion och gav den
en ny mening: arbetarklassens själv-utveckling. Denna
term är problematisk, arbetarklassens själv-valorisering
är inte homolog med kapitalets, och kanske skulle han
valt en annan term, men denna fungerar tillräckligt bra.
Poängen var att sätta fokus på den faktiskt existerande
autonomin i arbetarklassens självutveckling gentemot
kapitalet. Alltför länge har marxister betraktat
arbetarklassens utveckling som härledd ur kapitalets
utveckling. Tidiga autonoma marxister, särskilt Mario
Tronti, hade påmint oss om att för Marx var kapitalet
(dött arbete) i huvudsak ett tvångsmedel för
arbetarklassen (levande arbete) och inte omvänt. Den
levande, uppfinningsrika kraften i arbetet är
arbetarklassens uppfinningsförmåga och själv-verksamhet,
inte kapitalets. Ändå, då massarbetarens kamper tog
formen av arbetsvägran, växte det fram en tendens att
förbise denna i huvudsak kreativa själv-verksamhet
Samtidigt exploderade i Italien på det sena 60-talet och
70-talet denna kreativa själv-verksamhet över hela den
sociala fabriken i ett myller av kulturella, sociala och
politiska innovationer. Negris term, själv-valorisering,
gav namn åt det positiva innehållet i denna explosion
och fäste åter vår uppmärksamhet på hur arbetare inte
bara kämpar mot kapitalet men också för en mångfald sätt
att vara. Det erbjöd en utgångspunkt att omformulera
inte bara klasskampens innehåll utan även några
grundläggande problem som revolutionens natur och
"övergången" till det postkapitalistiska samhället. Det
Negri så noggrant pekade på i sina föreläsningar om
Grundrisse, publicerade under titeln Marx beyond Marx,
var att upprättandet av kommunism inte är något som
kommer senare utan är något som gång på gång startats av
utvecklingen av arbetarklassens själv-verksamhet. Marx
hade så klart sagt detta förut och det hade även andra
tidiga autonoma marxister (till exempel C L R James och
hans kamrater på 50-talet) men Negris teoretiska arbete
frambringade åter idén i en väl grundad teoretisk
stil. |
|
| Hur har idén om själv-valorisering influerat
utvecklingen av en politisk agenda? |
|
| En konsekvens av att detta vad jag skulle kalla det
positiva innehållet i arbetarkamperna åter kom i fokus,
var ett skifte i den politiska dagordningen för många av
oss. Parallellt med våra försök att förstå hur
arbetarklassens styrka hade skapat och upprätthållit
kapitalismens kris under 70- och 80-talet började vi
också utforska själv-valoriseringens historiska process
som också varit en väsentlig del i kapitalismens kris
och vilken kanske kunde erbjuda en utgångspunkt för
utarbetandet av kommunismen i nuet. Där Negris arbete
har fortsatt vara huvudsakligen teoretiskt och hans
begränsade empiriska arbete förbehållen några få
frontlinjeindustrier, har andra fortsatt att utforska
själv-valoriseringen från en omprövning av de urbana
kulturella revolutionerna under sent 60-tal samt 70-tal
i nord till studier av de rurala/urbana kollektiva
kamperna som bönder och inhemska folk i syd bedriver.
Där Negris fokus i allt större utsträckning kommit att
hamna på själv-valoriseringen inom arbetet, har andra
undersökningar och studier av både arbete och
aktiviteter som inte kan betraktas som arbete varit
riktigt fruktbart och erbjudit en riklig förståelse av
de skilda erfarenheterna av kreativa kamper som har
hållit i sig genom krisen, ej fångade eller frånkopplade
och oförstörda av kapitalets repression och
kooptation. |
|
| Hur betraktar du förhållandet mellan arbetsvägran
och själv-valorisering? |
|
| Jag sade tidigare att den enda rimliga
utgångspunkten för utarbetandet av en
arbetarklasspolitisk strategi är en förståelse av vår
egen kraft. Vad konceptet själv-valorisering gör är att
fästa vår uppmärksamhet inte bara på vår förmåga att
begränsa och lägga band på kapitalets dominans över oss,
utan även vår kreativitet och våra förmågor att utarbeta
alternativ. Precis som konceptet "arbetsvägran" hjälper
oss att förstå hur en bred mångfald av sociala kamper
underminerade den kapitalistiska ackumulationen och
försatt den i kris, hjälper oss också konceptet
själv-valorisering att förstå hur vår förmåga att
utarbeta och försvara nya sätt att vara, inte bara mot
men också bortom kapitalet. Detta är den andra sidan av
krisen. Kraften i att vägra är makten att skapa sig tid
och rum relativt fria från det kapitalistiska påförandet
av arbete. (Jag säger "relativt fria" för att en sådan
tid och sådana rum alltid är begränsade och märkta av
kapitalets makt.) Själv-valoriseringens kraft är makten
att fylla dessa rum med alternativ verksamhet och nya
former av gemenskaper att utarbeta den
kommunistiska framtiden i nuet. Detta perspektiv
tillåter oss att känna igen och förstå, inom en
marxistisk teoretisk och politisk ram, den kreativitet
och uppfinningsförmåga verksam inom de så kallade "nya
sociala rörelserna" som många marxister och många
post-marxister, post-modernister, har sett som eller
påstått vara ett område utanför den marxistiska teorins
räckvidd. Men sådana nya sociala rörelser har alltid
varit rörelser mot den kapitalistiska sociala fabrikens
tvång vare sig de har artikulerat sina idéer på
det sättet eller inte och är nya huvudsakligen i
sin styrka och uppfinningsförmåga. För att ta några
exempel, kvinno- och homorörelserna har inte endast
vägrat underordnandet av livet under arbete utan har
även initierat en bred mångfald av experiment i
utvecklandet av nya typer av genus- och
familjerelationer, nya typer av personliga och sociala
relationer mellan män och kvinnor, mellan män och mellan
kvinnor. Parallellt har miljörörelsen inte bara
attackerat den kapitalistiska exploateringen av all
natur utan har även utforskat en bred mångfald av
alternativa former av relationer mellan människor och
resten av jorden. Under deras framväxt har dessa
rörelser överlappat och influerat varandra precis som de
också sökt inspiration i en bred mångfald av kulturella
praktiker, till exempel hos urbefolkningarna eller de
från den för-kapitalistiska europeiska historien. Var
vänlig och notera, jag säger inte att bara för att vi
kan begripa dessa rörelsers karaktär i marxistiska
termer att de inte ska vara föremål för analys och
politisk kritik. Precis som mer välkända
arbetarkamprörelser som fackligt arbete kan bli, måste
bli och har blivit utsatt för den mest intensiva
granskning och kritik, så bör också dessa rörelser bli
det. Det är inte bara uppfinningsförmågan som är
fruktbar, alla innovationer underminerar inte
automatiskt kapitalet och hjälper till att frigöra oss
för mer intressanta sätt att vara. Det finns en hel del
som är destruktivt i dessa rörelsers politiska rum -
inte minst någras förkastande av den marxistiska
analysen av kapitalismen och dess blindhet inför
beskaffenheten av den fiende som tornar upp framför dem.
Det gäller också några former av den "identitetspolitik"
som genom ett dogmatiskt enträget fasthållande vid
skillnader skärmar sig från alla möjligheter till
politisk dialog och politisk aktion.
Poststrukturalistisk lingvistisk teori har erbjudit
några en bekväm ursäkt att undvika svårigheterna med
organisering. Det brukar dock vara naturligt för
marxister att leta rätt på sådana begränsningar och
frambringa en sådan kritik. Vad som intresserar mig mer,
i detta skede av historien, är den andra sidan: vikten
av att vara förmögen att urskilja det positiva
innehållet i sådana kamper på ett sådant sätt att det
möjliggör ett resonerande kring hur de sociala krafter
de förkroppsligar kan bidra till ett byggande av
kommunism. |
|
Del 5: Organisering |
|
| Så till huvudfrågan, frågan om organisering.
Genom att placera arbetarklassens autonomi i centrum för
marxistisk teori, vilken också, som du påpekar, måste
betraktas som autonomi gentemot partier och de olika
delarna av arbetarklassens autonomi gentemot varandra,
antyder du ett närmande av frågan om organisering i
termer av en spridning av kamper. Vad menar du med
detta? I vilken utsträckning tror du att denna spridning
kan eller måste vara en organiserad spridning? |
|
Jag tycker att konceptet med en spridning av kamper
erbjuder en nyckel till den oundvikliga och fundamentala
frågan om organisering. Vi vet alla att de gamla
leninistiska och socialdemokratiska formlerna för
organisering (partiet) är värre än oanvändbara, de låser
arbetarklassens själv-verksamhet i fogliga former. Till
och med de mest flexibla försvarare av sådana
tillvägagångssätt, till exempel Rosa Luxemburg som på
något sätt ville rätta partiet efter klassens
själv-verksamhet, förblev fången i sådana
formler.
Som Sergio Bologna argumenterade för flera
år sedan i vad som borde vara en berömd artikel (om
"klassammansättning och teorin om partiet"). Den
lämpliga formen för arbetarklassens organisering måste
förändras i och med förändringarna i
klassammansättningen. Ingen formel är någonsin användbar
över hela klassammansättningen vid en given tidpunkt,
eller genom tiden i och med att sammansättningen
förändras. Med andra ord måste vi sluta tänka på
organiseringen av kamper i termer av byggande av
speciella organisationer, till exempel institutioner som
alltid blir byråkratiserade och kommer att motsätta sig
välbehövliga förändringar. I stället måste vi börja
tänka på frågan om arbetarklass-organisering i dess mest
grundläggande bemärkelse: utarbetande av samarbeten
mellan människor som kämpar. Vi vet att arbetarklassen
är, och alltid har varit, mångfaldig.
Klassammansättningen är komplex. Kapitalet styr genom en
strategi av att söndra och härska så det finns alltid en
lönehierarki och ett nät av maktrelationer mellan olika
sektorer inom arbetarklassen. Några arbetare har mer
resurser än andra; några har mer rum, eller mer tid, för
kamp; några dominerar andra, och så vidare. "Söndring"
betyder den kapitalistiska förvaltningen av antagonismer
mellan sektorer inom arbetarklassen som ett metod att
minimera den antagonismens explosion mellan
klasserna. |
|
| Dessutom tar sig klassens mångfald sig uttryck i en
mångfald i själv-valoriseringen. Med Gilles Deleuze och
Felix Guattaris termer skjuter själv-valoriseringens
"flyktlinjer" iväg i många riktningar. När vi väl
förkastat föreställningen om att dessa "flyktlinjer" kan
eller måste bli harmoniserade i ett unisont
socialistiskt projekt och när vi väl förkastat
föreställningen om att olika delar inom arbetarklassen
borde underordna sina kamper för att uppfylla sina egna
behov och begär under andras kamper (som kvinnor till
exempel ofta blivit tillsagda att göra), då både inser
och accepterar vi att klasskampen oundvikligen består av
ett myller av separata kamper som rör sig i många
riktningar med bara en gemensam nämnare: avvisandet av
den kapitalistiska dominansen. Detta känner kapitalet
till, dess politiska strategi är att hantera denna
mångfald på ett sådant sätt att det okuvliga tumultet
inte går överstyr och så att den spänns för och driver
på kapitalets utveckling. Våran politiska strategi måste
vara den omvända: inomklass-antagonism inom klassen
måste driva på mellanklass-antagonism på ett sådant sätt
att den blir ohanterlig och att de mångfaldiga
själv-valoriserande projekten kan undgå kapitalets
repression och inlemningar genom att vara kompletterande
eller åtminstone stötta varandra. Mellan oss och
kapitalet en maximering av antagonism, mellan oss själva
ett utarbetande av en politik av skillnader som
minimerar eller eliminerar antagonism. Svårigheten
består i att det inte finns någon genväg, ingen magisk
formel, inget enkelt "förena er och kämpa tillsammans",
inte genom en specifik organisationsform, inte genom en
ideologi, inte ens genom marxism (för marxismen erbjuder
en antagonistisk förståelse av kapitalistisk dominans
men ingen formel för postkapitalistiska sätt att vara).
Vad vi vill är att våra olika kamper, mot kapitalet, och
för alternativa former av själv-valorisering,
kompletterar och stöttar varandra ömsesidigt. Anta att
den typ av marxistiska analys jag har presenterat ovan
är adekvat, att kampen mot kapitalets reducering av
livet till arbete utgör en gemensam punkt för alla
sektorer av klassen och erbjuder därmed en grund för
ömsesidig förståelse. Givetvis eftersom klassen är
mångfaldig och hierarkisk, och påförandet av arbete
uppfattas olika av olika grupper arbetare innebär inte
detta att det skulle vara enkelt att organisera kring
arbetsvägran. Detta framgår ganska tydligt av
arbetarrörelsens historia. Men av denna historia framgår
också att trots alla skillnader har arbetarna varit
förmögna att länka ihop sina kamper och uppnå kollektiva
vinster. Att studera hur detta har gjorts tidigare är en
användbar övning i att stimulera idéer om hur det kan
göras nu, så länge man inte letar efter en formel utan
efter en uppfattning om hur specifika lösningar träder
fram ur specifika klassammansättningar. Att känna igen
variationerna i de sätt arbete påtvingas och de
följdaktliga variationerna i formerna för motstånd,
genom hela samhället, är också användbart för att vara
förmögna att se paralleller mellan olika typer av kamper
i nuet. |
|
| När vi utöver en kamp mot kapitalet även anammar en
kamp för en mångfald själv-valoriserande projekt står vi
inför en ännu svårare problematik: hur utvecklar man en
politik av skillnader utan antagonism. Uppenbarligen,
givet att antagonismer redan existerar, måste
utarbetandet av en sådan politik passera genom
antagonismer för att göra sig av med dem; de kommer inte
bara upphöra hux flux för att vi skulle vilja det. Detta
är oundvikligt till och med när vi utvecklar
förhållningssätt till mångfald som är minimalt baserade
på 'lev och låt leva' utan hellre på ett ömsesidigt
berikande över skillnader. Exempelvis har kvinnor medan
de kämpat för att utarbeta nya mer tillfredsställande
genusrelationer har behövt passera genom många typer av
antagonistiska relationer med män (och med varandra).
Konstruktionen av sådana nya relationer har inte bara
innefattat upphävandet av äldre relationer, ett
upphävande som ofta av män uppfattats (med viss rätt)
som på deras bekostnad, men de kreativa beståndsdelarna
i denna processen har varit experimentell och ofta
producerat nya oväntade antagonismer. Där kvinnor
utvecklat lesbiska förhållanden mellan sig, exkluderande
män, har det uppenbarligen varit en lång och svår
process att utveckla komplementära och
icke-antagonistiska former av kamper mellan dessa
kvinnor och heterosexuella män. Det har uppenbarligen
varit något enklare, dock inte lätt, att arbeta sig fram
till komplementära kamper mellan lesbiska kvinnor och
homosexuella män. Dessa relationers komplexa dynamik
utvecklar sig framför våra ögon i kamperna kring AIDS,
mot diskriminering och för friheten att utveckla nya
former av sexuella-, genus- och familjerelationer. Vad
jag tror sådana erfarenheter lär oss är att de former av
organisering som fungerar bäst är de som främjar
spridningen av kamper mellan grupper, eller med andra
ord, de som intensifierar den kompletterande aspekten av
alla initiativ, och de formerna måste förändras och
anpassas till förändringarna i kampens mönster. |
|
| Du tycks här röra dig bortom den gamla
uppdelningen mellan "organisering" och
"spontanism". |
|
| Den gamla dikotomin mellan organisering och
spontanism är falsk. Även då några kollektiva händelser
uppstår "spontant", alltså inte i förväg planerat av
någon, har de människor som deltar i händelserna kommit
att organisera sig för att fullborda dem. Kapitalet vars
själva kärna består i befäl, auktoritet och dominans kan
bara föreställa sig organisering uppifrån och ner,
bestående av någon form av ledarskap och ser bara kaos i
andra ordningar. Vi däremot behöver vara kapabla att
föreställa oss och sätta värde på en bred mångfald av
former av organisering samtidigt som vi alltid bedömer
deras lämplighet kritiskt. Mycket av den bästa "nedifrån
och upp" historiken de senaste trettio åren har rymt
upptäckten och synliggörandet av sådan organisering i
folkrörelser. |
|
| Spridningen av kamper som form av organisering.
Men organiserad av vem? |
|
| Det generella svaret på din generella fråga
"organiserad av vem?" är "organiserade av dem själva",
intern organisering bland alla självutnämnda grupper i
kamp. Ändå, i och med den innefattade mångfalden, måste
samtidigt all "intern" organisering, hur den än är
förvaltad, också involvera den kollektiva organiseringen
av relationerna till andra grupper, andra sektorer av
klassen, organiseringen av cirkulationen av kamp. Frågan
"hur kan vi stärka vår makt, att vägra arbete eller att
själv-valorisera på vårt eget sätt?" förändras till "hur
kan vi vara sammanlänkade med andra så att våra
ansträngningar blir ömsesidigt stärkande?" Alla former
av interna rigida formler har överlevt i tillräckligt
små grupper, men mycket av vänsterns historia har varit
den att sådana grupper, mycket på grund av deras
rigiditet, avskärmat sig och förblivit isolerade från
andra. Som en direkt följd har de sedan stagnerat och
förblivit irrelevanta inför större sociala rörelser där
mer flexibla och anpassade former av organisering har
främjat cirkulationen av kamper mellan skilda grupper.
Allt detta är sant på alla nivåer. Överallt där
organisering misslyckas att upprätta en spridning av
kamp, misslyckas den, vare sig det rör sig om någon
liten grupp i en enstaka stad eller i en region eller
nation. Styrkan i relativt små grupper som
palestinierna, de svarta frihetsrörelserna i södra
Afrika, revolutionärerna i Nicaragua eller El Salvador
har alltid varit till stor del beroende på deras förmåga
att bygga nätverk av allianser för att cirkulera deras
kamper bortom deras specifika platser till andra grupper
i andra delar av världen. Vilket är precis varför
kapitalets strategi vid alla tillfällen har varit att
skärma av dem, med handels och finansiella bojkotter
eller restriktioner för resande, att isolera dem
så att de kan förintas. Det går inte att överbetona
vikten av denna erfarenhet och för inte misslyckas att
lära oss av den på rätt sätt: det är bara genom en allt
större cirkulation av kamp som vi nånsin kan hoppas på
att uppnå den nödvändiga kraften att förinta den
kapitalistiska dominansens mångahanda tentakler och
ersätta dem med nya, mer tilltalande sociala relationer.
Idag när klasskonfrontationen är global, måste vår
spridning av våra egna kamper vara organiserad över hela
världen, genom alla tänkbara länkar. Ifall vi förstår
vad som fordras behöver vi bara hitta medlen. Det är en
process som redan är på väg; som alltid redan är på väg.
De problem vi står inför politiskt är: för det första,
en värdering av vad som fungerar och vad som inte gör
det; vilka former av organisering främjar spridningen av
kamp och vilka hindrar den och för det andra, bygga på
de som fungerar och överge eller förändra de som inte
gör det. |
|
| Översättning: Mathias Wåg, Erik Åsell och Mattias
Forshage |
|
Flera artiklar av Harry Cleaver finns
på:
www.eco.utexas.edu:80/homepages/faculty/cleaver/index2.html |
|
| Hans bok "Reading capital politically" kommer
under 2002 att ges ut på svenska av Stockholms Autonoma
Marxister. | |
| |
|
|
